Keep Going. Incest pedofiler hopp glädje, då och nu

Senaste

MINA ORD KANSKE BARA GÖR ALLT VÄRRE

Ibland har man slut på ord, vill inte göra någon illa, vill inte heller att alla utsatta barn ska tro att livet blir förstört i dess helhet, min mening med att skriva är inte den, jag vill ge hopp och kärlek, men ändå, minnen finns kvar, men sättet att tackla dom förändras. Jag skrattar är glad och tacksam för mycket, jag har numera förmågan att inte bara sjunka vid varje påminnelse, vi alla har en styrka, gäller att plocka fram den, vi kan och vi orkar, glöm aldrig det.

SOM SKUMMET FRÅN EN ELDSLÄCKARE.

Åren går,  minnen finns kvar, jag har inte förlåtit, inte accepterat, jag kan fortfarande se allt i drömmen, men flammande reaktioner har fått ett skum över sig, jag vet ju att jag inte kan ändra min egen story, den kommer ju alltid att finnas där, men hoppas på att jag lite kan påverka någon annans.

Dagligen möts man om fasansfulla berättelser om barn som lider, barn som varit instängda i åratal, våldtäkter, pedofiler världen över, ja det tar aldrig slut, dessutom vet jag att minnena får dom bära med sig hela livet. Minnen danar en människa, man kan gå vidare, trots dom finns, visst är man lite vingklippt ibland, men ur allt det onda kan man få en styrka, något som viskar i ditt öra ”låt dom inte vinna, kämpa med ditt liv, du lyckas”!

Jag andas. Jag lever!

Jag älskar, jag tycker om, tycker mindre om, mår bra, mår inte så bra…. Men stopp där! Det är ju livet, så är det ju för oss alla, en ibland hissnande berg och dalbana. Den där sköna känslan, som kommer efter en lite mörkare period, skulle man ju inte ha, om allt bara var alldeles slätt. Glädjen att åter se framåt, skulle ju inte kännas så underbar, och den skönt pirriga känslan, som säger, nu är du åter på banan inte upplevas. Jag är åter där, och jag är så tacksam.

PANIKÅNGEST!

För ett par veckor sen, slog den bara till, mitt bland många människor. Hjärtat skenade iväg, benen kändes som välkokt spagetti, huvudet bara susade. Jag ville bara fly från alla, hittade en bänk att sitta på. Tusen tankar flög genom mitt huvud. Är det här jag ska dö, med allt folk runt om mej, hundarna ,vem tar hand om dom, alla papper är inte klara, vem ska ta hand om det? Ja det, och tusen andra tankar slog mig. Jag sa inget till någon, som vanligt var jag en mussla.Efter en stund började jag prata lite förnuft med mig själv, kom fram till att allt det inte var så viktigt, jag har alltid sett döden som lika naturlig som födelsen, dessutom är jag inte rädd för den, men just då i denna minut blev jag det. Efter en stunds lite sundare tankar blev det lite bättre, jag ringde efter taxi, kom hem, och där försvann all oro. Jag var trygg igen. Jag vet att många med mig har panikångest, det är ingen skön känsla precis. Jag har hållit mig hemma ett tag, inte gått långt från hemmet, inte pratat med någon om det dessutom bara väntat på en ny attack. Dom kom några ggr. till, jag insåg att jag måste be om hjälp, det var till och med jobbigt att bara lyfta telefonluren.

Fick snabbt tid hos min läkare, fick hjälp med tabletter, som jag skulle ta så fort jag kände att det skulle upprepas .Det konstiga var, att när jag visste att jag hade hjälpen med mig så att säga, hände ingenting. Jag tog mig ut, först med sällskap, och idag har jag varit ute i affärer för första gången. Känns så härligt, glädjen är tillbaka, och till alla som drabbas säger jag ”Sök hjälp” den finns, och jag är lite stolt över mig själv att jag gjorde det, jag var inte den tysta, den som jag själv avskyr.

DEN STORA TRÖTTHETEN.

Så kom den, tog mig bara i besittning, känslan av att inte orka, vill helst krypa upp i ett hörn och bara vara, det har hänt så mycket tråkigt omkring mig så att min värld känns så mörk, men ändå, jag har ju så mycket kärlek omkring mig, så mycket stöd. Jag borde ta det till mig, men misslyckas totalt, jag känner skammen för det,jag borde vara tacksam, men jag känner ingen tacksamhet. Men jag vet, jag kommer igen, jag är ju en prinsessa från ett annat land.

ATT ÄLSKA SIG SJÄLV??

Det talas jämt om att man måste älska sig själv, om inte, ja då kan man inte älska någon annan fullt ut. Jag kan inte säga att jag älskar mig själv, men visst, jag är lite belåten ibland med mig själv, och jag har alltid lättare att älska andra än mig själv, låter lite knäppt kanske, men för mig fungerar det ganska bra.

Att vakna till trygghet.

En underbar morgon, vaknade, det var ljust ute, fick en känsla av harmoni och trygghet, såg dom välbekanta sakerna i mitt sovrum, och kände en glädje i, att få vara just här, och nu. Alla svarta dagar var om bortblåsta, och den där underbara känslan, har stannat kvar hela dagen.