KÄNSLAN AV ATT INTE DUGA.

Ja det har nog dom flesta upplevt någon gång. Det är ju knappast någon skön känsla, och egentligen avskyr jag det ordet. Jag har burit med det en stor del av mitt liv, tyst inom mig själv, för att blotta sådana känslor, visade för mig en svaghet, som jag absolut inte ville andra skulle se.

I familjen där jag växte upp, användes det ordet mycket flitigt. Det gällde allt, klädsel, tal frisyr, att inte ha högsta betyg på en skrivning mm. Jag skyndade att rätta till det, som dom ville ha det, och för det mesta sa dom ”nåja det blir väl inte bättre”.

Klart att sådant sätter sina spår, och i många år tassade jag omkring och försökte vara alla till lags, och duga. Fick jag känslan av att om någon inte tyckte det, flydde jag bort från den personen, tog aldrig tag om det, eller ens frågade.

Åren har ju gått, och jag har mer och mer jobbat bort det, men ibland kan det dyka upp än i dag, och jag blir bara arg på mig själv.

Jag vet ju att jag har gjort bra, och mindre bra saker, som dom flesta av oss.

Mitt budskap med dom här raderna, är att vi alla måste tala om, dels för våra barn, men också för vuxna, att det är ok, du har gjort ditt bästa och det duger långt. Man behöver inte vara perfekt, och så länge man inte skadar någon annan, får man vara den personen man är. .Att leva  i en perfekt (om det nu finns någon) värld, skulle vara tråkigt.

Jag är tacksam för den värld jag lever i nu, med många underbara människor, med varma hjärtan,och det mer än duger för mig.