MINA ORD KANSKE BARA GÖR ALLT VÄRRE
Ibland har man slut på ord, vill inte göra någon illa, vill inte heller att alla utsatta barn ska tro att livet blir förstört i dess helhet, min mening med att skriva är inte den, jag vill ge hopp och kärlek, men ändå, minnen finns kvar, men sättet att tackla dom förändras. Jag skrattar är glad och tacksam för mycket, jag har numera förmågan att inte bara sjunka vid varje påminnelse, vi alla har en styrka, gäller att plocka fram den, vi kan och vi orkar, glöm aldrig det.
SOM SKUMMET FRÅN EN ELDSLÄCKARE.
Åren går, minnen finns kvar, jag har inte förlåtit, inte accepterat, jag kan fortfarande se allt i drömmen, men flammande reaktioner har fått ett skum över sig, jag vet ju att jag inte kan ändra min egen story, den kommer ju alltid att finnas där, men hoppas på att jag lite kan påverka någon annans.
Dagligen möts man om fasansfulla berättelser om barn som lider, barn som varit instängda i åratal, våldtäkter, pedofiler världen över, ja det tar aldrig slut, dessutom vet jag att minnena får dom bära med sig hela livet. Minnen danar en människa, man kan gå vidare, trots dom finns, visst är man lite vingklippt ibland, men ur allt det onda kan man få en styrka, något som viskar i ditt öra ”låt dom inte vinna, kämpa med ditt liv, du lyckas”!
Jag andas. Jag lever!
Jag älskar, jag tycker om, tycker mindre om, mår bra, mår inte så bra…. Men stopp där! Det är ju livet, så är det ju för oss alla, en ibland hissnande berg och dalbana. Den där sköna känslan, som kommer efter en lite mörkare period, skulle man ju inte ha, om allt bara var alldeles slätt. Glädjen att åter se framåt, skulle ju inte kännas så underbar, och den skönt pirriga känslan, som säger, nu är du åter på banan inte upplevas. Jag är åter där, och jag är så tacksam.
PANIKÅNGEST!
För ett par veckor sen, slog den bara till, mitt bland många människor. Hjärtat skenade iväg, benen kändes som välkokt spagetti, huvudet bara susade. Jag ville bara fly från alla, hittade en bänk att sitta på. Tusen tankar flög genom mitt huvud. Är det här jag ska dö, med allt folk runt om mej, hundarna ,vem tar hand om dom, alla papper är inte klara, vem ska ta hand om det? Ja det, och tusen andra tankar slog mig. Jag sa inget till någon, som vanligt var jag en mussla.Efter en stund började jag prata lite förnuft med mig själv, kom fram till att allt det inte var så viktigt, jag har alltid sett döden som lika naturlig som födelsen, dessutom är jag inte rädd för den, men just då i denna minut blev jag det. Efter en stunds lite sundare tankar blev det lite bättre, jag ringde efter taxi, kom hem, och där försvann all oro. Jag var trygg igen. Jag vet att många med mig har panikångest, det är ingen skön känsla precis. Jag har hållit mig hemma ett tag, inte gått långt från hemmet, inte pratat med någon om det dessutom bara väntat på en ny attack. Dom kom några ggr. till, jag insåg att jag måste be om hjälp, det var till och med jobbigt att bara lyfta telefonluren.
Fick snabbt tid hos min läkare, fick hjälp med tabletter, som jag skulle ta så fort jag kände att det skulle upprepas .Det konstiga var, att när jag visste att jag hade hjälpen med mig så att säga, hände ingenting. Jag tog mig ut, först med sällskap, och idag har jag varit ute i affärer för första gången. Känns så härligt, glädjen är tillbaka, och till alla som drabbas säger jag ”Sök hjälp” den finns, och jag är lite stolt över mig själv att jag gjorde det, jag var inte den tysta, den som jag själv avskyr.
DEN STORA TRÖTTHETEN.
Så kom den, tog mig bara i besittning, känslan av att inte orka, vill helst krypa upp i ett hörn och bara vara, det har hänt så mycket tråkigt omkring mig så att min värld känns så mörk, men ändå, jag har ju så mycket kärlek omkring mig, så mycket stöd. Jag borde ta det till mig, men misslyckas totalt, jag känner skammen för det,jag borde vara tacksam, men jag känner ingen tacksamhet. Men jag vet, jag kommer igen, jag är ju en prinsessa från ett annat land.
ATT ÄLSKA SIG SJÄLV??
Det talas jämt om att man måste älska sig själv, om inte, ja då kan man inte älska någon annan fullt ut. Jag kan inte säga att jag älskar mig själv, men visst, jag är lite belåten ibland med mig själv, och jag har alltid lättare att älska andra än mig själv, låter lite knäppt kanske, men för mig fungerar det ganska bra.
Att vakna till trygghet.
En underbar morgon, vaknade, det var ljust ute, fick en känsla av harmoni och trygghet, såg dom välbekanta sakerna i mitt sovrum, och kände en glädje i, att få vara just här, och nu. Alla svarta dagar var om bortblåsta, och den där underbara känslan, har stannat kvar hela dagen.
ENSAMMA TANKAR.
I bland är det skönt att bara tänka, det behöver inte vara sorgliga eller dystra tankar, bara en eftertanke på det man upplevt , kanske bara i dag, saker som man reagerat på, kanske lite för häftigt, får ett nytt skimmer,det jobbiga blir mindre jobbigt, och glädjen kan bli mycket större.
i
KÄNSLAN AV ATT INTE DUGA.
Ja det har nog dom flesta upplevt någon gång. Det är ju knappast någon skön känsla, och egentligen avskyr jag det ordet. Jag har burit med det en stor del av mitt liv, tyst inom mig själv, för att blotta sådana känslor, visade för mig en svaghet, som jag absolut inte ville andra skulle se.
I familjen där jag växte upp, användes det ordet mycket flitigt. Det gällde allt, klädsel, tal frisyr, att inte ha högsta betyg på en skrivning mm. Jag skyndade att rätta till det, som dom ville ha det, och för det mesta sa dom ”nåja det blir väl inte bättre”.
Klart att sådant sätter sina spår, och i många år tassade jag omkring och försökte vara alla till lags, och duga. Fick jag känslan av att om någon inte tyckte det, flydde jag bort från den personen, tog aldrig tag om det, eller ens frågade.
Åren har ju gått, och jag har mer och mer jobbat bort det, men ibland kan det dyka upp än i dag, och jag blir bara arg på mig själv.
Jag vet ju att jag har gjort bra, och mindre bra saker, som dom flesta av oss.
Mitt budskap med dom här raderna, är att vi alla måste tala om, dels för våra barn, men också för vuxna, att det är ok, du har gjort ditt bästa och det duger långt. Man behöver inte vara perfekt, och så länge man inte skadar någon annan, får man vara den personen man är. .Att leva i en perfekt (om det nu finns någon) värld, skulle vara tråkigt.
Jag är tacksam för den värld jag lever i nu, med många underbara människor, med varma hjärtan,och det mer än duger för mig.
NÄR JAG VAR 11 ÅR SLUTADE JAG GRÅTA.
Jag är inte helt säker på dagen, men jag vet att jag bestämde mig för att aldrig gråta, eller visa på något sätt, hur ont allt gjorde. Framförallt skulle aldrig dom sk. föräldrarna få se några tårar.
Jag tror att det var i ca den åldern jag mer och mer upptäckte att inte alla barn hade det som jag upplevde, mitt liv var ju så begränsat från andra barns liv, så jag hade aldrig förstått, att jag levde i en onormal familj.
Med min ålder följde ju vetskap, den var ju inte så lätt att förstå, men jag fick en kyla inom mej och en känsla av att aldrig visa dom, hur illa dom gjorde mig.
Än i dag har jag svårt för att gråta, det gäller saker som berör mig, men det betyder inte att jag inte kan känna, inte heller att jag inte kan känna sympati för andra, tvärtom, jag har lättare att känna för andra än för mig själv, liten flykt från verkligheten finns alltid kvar.
NÄR JAG VAR LITEN VAR JAG RÄDD FÖR ATT SOMNA.
Ja så var det, jag lärde mig ju ganska snabbt att känna när han skulle stå där, och jag skulle vakna till det inferno, som han skapade. Jag kämpade för att inte sova, på något sätt ville jag vara förberedd när han kom.Men egentligen var det inte någon hjälp, man kan aldrig vara förberedd.
Numera är jag inte rädd för att sova, men vet att jag ännu kan drömma, När jag vaknar efter en dröm, som jag ännu kan ha, jag tittar mig om, jag vet att han inte finns mer, och den lättnad och förvissning, som jag då känner, gör att jag känner den styrka, som jag nu har.
Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Adoptioner eller inte?
Att plötsligt få veta, att man har en annan mamma och pappa, än den man trodde, för mej var det ju i unga år, är omväldande, oavsett om dom man trott sig vara ens föräldrar, är passande eller inte.
Mina adoptionsföräldrar, var ju då rakt inte det, men ändå, fick jag en känsla av att jag svävade fritt, bakgrunden var borta, mitt liv var baserat på just ingenting. Frågorna i mitt huvud var många, och jag ville bara veta.
Jag frågade, men dom blev bara arga, och allt eftersom åren gick så växte sig frågorna bara större i mitt inre, och jag gav mina biologiska föräldrar, en stor plats i mitt andra land, mitt fantasiland, och även dom, blev mina fantasimänniskor, med egenskape,r som jag själv skapat.
Självklart är jag danad av allt, någonstans inom mig finns en motvilja mot att adoptera barn, men jag vet också att det finns fina människor som gör det, dessutom barn som behöver det. Jag hade otur, men alla har inte det.
Ofta går mina tankar till barn som har samma otur som jag, sorgligt nog finns dom, än idag, och vetskapen om det är tung, och att kämpa för dom tysta barnen, har för mig blivit mycket viktigt, en stor del av mitt liv.
”ATT FÅ VARA DÄR VITSIPPOR BLOMMAR”
Jag läser om en ung kvinna, som på grund av en svår sjukdom, har gjort att hon nu endast kan ta sig fram i rullstol. Det handlar om hennes stora begränsningar i vardagslivet, dom där ni vet, som vi friska bara tar för givet.Det är en sorglig historia, men den andas även både hopp och glädje.
Det största bekymmer hon har, är att hon bor i FEL Landsting, så tydligen har Landstingen mycket olika bestämmelser och syn, på hjälpbehov. Min personliga åsikt är att Landstingen, om dom nu verkligen behövs, ska slås samman till en enhet, som gäller hela landet, och naturligtvis ska dom ha en generös inställning, till sjuka och handikappade personer, som i mitt tycke, ska ha rätt till ett liv i värdighet.
Just denna kvinnan är intresserad av, att fota, komma ut i naturen, ja få ta del av livet, så gott det går. I dagens Sverige måste man kämpa för varenda liten sak, det orkar inte alla sjuka, dessutom är det många, som inte har någon som kan hjälpa dom i deras kämpande.
Vårt liv kan förändras på några sekunder, det gäller att ta vara på livet, att vara tacksam för att få vara frisk, visa empati för dom som inte har den förmånen, ta sig tid att hjälpa någon, oftast handlar det för oss friska om mycket små saker, men för dom som inte är det, kan just den där hjälpen berika deras liv, och ge dom glädjefyllda stunder. Dessutom smittar glädje av sig.
Åtta på en kvinna = Våldtäkten i Mariannelund! Vi ska hämta en tjej och knulla!
Åtta på en kvinna = Våldtäkten i Mariannelund! Vi ska hämta en tjej och knulla!. Detta är den blogg jag väljer att kommentera!!
FUNDERINGAR PÅ HELENA PALENAS INL. ÅTTA PÅ EN KVINNA
Det är en otäck, hemsk, för oss ofattbar historia, killar från ett annat land utför en rå gruppvåldtäkt på en ung kvinna, det blir ännu en utsatt, som ska bära med sig ofattbara minnen i hela sitt liv.
Hoppas dom döms till långa straff, och naturligtvis utvisas på livstid.
Vad jag tänker på, när jag läser en del reaktioner är, att främlingshatet fått ännu mer glöd. En del säger att det inte kunnat hända med svenska män inblandade. Jodå, säger jag, ett exempel är från sommaren 1985, midsommar för att vara exakt. Sju killar, raggare från Norrbotten våldtar en då 16 årig tjej i Vallstaberget . Alla är mer eller mindre fulla, dessutom för dom in ett vasst föremål i henne , så att hon skadas svårt. Dessa män döms då till ca ett års fängelse, domen löd, att det inte var våldtäkt eftersom flickan var så full att hon inte gjort motstånd, sexuellt utnyttjande hette det då. Tindningarna tystade egendomligt nog ner det, en hel del, kanske beroende på, att några av föräldrarna hade en hög status.Den yngsta killen gick fri.
Varför jag väljer att skriva om det här är att, detta är ett fruktansvärt brott, men jag tycker att man ska se till dom män, som utför dom, inte från vilket land dom kommer.
Vi i Sverige ska också veta, att bland våra män, finns dom som åker utomlands, enbart för att förgripa sig på, små barn. Det var inte så längesen en fd. svensk polischef skulle åka till Thailand och försöka rädda en svensk pedofil. För inte tala om dom som åker till Östeuropa.
Vad jag menar är, att vi måste se detta som ett problem överallt, inte bara som ett problem, pg. av invandring. Gör vi så, kommer vi ingenstans, bara går omkring och hatar. Varje människa, oavsett härkomst, som utför dessa handlingar ska straffas hårt, hur man sedan ska kunna stoppa dom, så det inte händer igen, önskar jag att hade svaret på.
MIN UNDERBARA DAG!
Vaknade av doften av kaffe, ja då, timern till pergulatorn skötte sig, det var bara att gå upp och hämta en kopp, för att sedan krypa ner i sängen igen, och njuta av kaffet och en tidning, nästan lika bra som att få kaffet serverat.
Ja så började min egen , belöna mej själv dag. Man behöver faktiskt inte ha genomfört så stora ting för att få en belöning, speciellt inte om man utför den själv.
Efter några mysiga morgonrockstimmar, gick färden mot city. Manikyr och Pedikyr, helt underbart att sitta där i stolen, med fötter i vatten, lite bakgrundsmusik, ja, att bara slappa. Resultatet blev fina, glada, händer och fötter, med naglar i en fin gulröd kulör.
Nu var det bara att hitta ett mysigt ställe, så magen skulle få sitt. Kaffe och en GI macka blev det, undrar lite över det där med GI, måste nog stå för gigantiskt också, hur som helst , allt slank ner och jag fortsatte min dag.
Jag är verkligen i mitt esse när jag går runt i alla affärer. Vårkläder gör mej glad, dels att våren nästan är här, och sen alla vackra ljusa färger, och tanken på, att lägga alla vinterkläder på hyllan känns mycket bra
Timmarna gick fort, visst blir man trött, men nu sitter jag här, glad och nöjd över min dag, och mina glada tår, viftar i takt till en mycket, omtyckt låt på radion.
JAG BLIR SÅ ARG !
Som jag berättat, har jag fått hatmail från några galna peddon, där en av dom skriver att han , trots att han vill ha barn att utnyttja, inte rör någon minsann, han” BARA” tittar på foton.
Jag svarar aldrig på mailen, och numera läser jag dom inte ens, dom går vidare till myndigheter, som kan hantera dom, och kanske, få tag i människorna bakom dom.
Men just det här mailet ska få en reaktion från mej.
Barnponografi är och förblir kriminellt, innehav av sådant är straffbelagt. Jag tycker att straffen är på tok för milda .Var tror du bilderna togs och hur? Kan knappast tänka mej att dom var tecknade. Sök hjälp om det finns någon, eller låt någon stänga in dej, och sen slänga nyckeln. Det senare är att föredra då jag inte tror på någon ”bot” för beteendet. Dömda pedofiler, vet vi ju oftast är återfallsförbrytare. Tro dessutom inte att mailen gör mig rädd, nej där misslyckas du helt. Jag blir bara starkare i min förvissning att få dej på fall.
ATT GÅ VIDARE !
Ja snart ska jag stå och tala om det i en Aula, där det kommer att finnas folk från olika orginisationer och nätverk som ska ta del av vad jag säger, men egentligen är det mycket svårt att sätta ord på, vad man egentligen menar. Att gå vidare betyder ju inte att minnen försvinner, snarare om hur man tacklar dom.
Den praktiska delen handlar ju om hur man har byggt upp sitt liv, att man kunnat utbilda sig, skaffat ett dräglig tillvaro, hem, barn, inte hamnat i någon sorts missbruk osv.
Den delen har för mig varit den lättaste egentligen, det som varit, o fortfarande kan vara svårt är att just, kunna hantera minnen och tankar, så att det inte går över styr. Självklart har tiden hjälpt till, men nu när jag dels, inte är så anonym längre, dessutom skriver om det som varit, så visst poppar tankarna upp oftare, även ännu förträngda minnen kan komma fram.
Ibland känns det bra att dom gör det, ibland mindre bra beroende på, vi kan kalla det dagsformen. Mindre bra dagar kan jag för en liten stund, återvända till det för mig i barndomen, så underbara och räddande landet, mitt alldeles egna fantasiland. Jag finns där en liten stund, men tänker då på hur bra jag ändå har det. Underbara människor runt omkring mej, barn som klarat sig toppenfint, och fått förmånen, att nu kanske vara till lite hjälp för andra .Jag tillåter mej själv att få åka lite berg och dalbana bland minnen, men till sist segrar alla mina också glada minnen, så visst har jag gått vidare, hela jag, med tuffa minnen, och massor med glada minnen, som kommit till, i min vuxna värld.
TANKAR OM VÅRA BARNS SÄKERHET.
Jag önskar jag skulle veta hur man bäst skyddar sina barn från pedofiler, jag vet inte det, men jag har mina funderingar. Det är så självklart för oss föräldrar, att vi vill ha den bästa säkerheten för våra barn, dom säkraste barnvagnarna, bilbarnstolar som är godkända, rättvända osv. I skolan den säkraste vägen, vad det gäller trafik, skolpoliser mm. Detta håller vi nog alla med om. Vi talar om för våra barn att aldrig gå med, eller tala med främmande ”gubbar” inte ta emot godis, att aldrig stiga in i en främmande bil, ja vad mer kan vi säga. Vi kan ju inte heller skrämma upp våra barn för alla människor, överbeskyddade barn blir ofta osäkra barn, och det är inte vårt mål.
Pedofiler är listiga, dom närmar sig barn på ett sk. naturligt sätt, dom behöver inte ens vara främlingar, det kan sorgligt nog vara någon nära oss, någon, som vi inte ens i vår vildaste fantasi kunnat tänka oss, skulle göra våra barn illa. Vi kan inte heller skapa en misstänksamhet mot allt och alla, men jag tror, att om samhällsdebatten blev mer öppen och förmedlar till drabbade familjerna, att detta är ett problem, som inte dom drabbade ska bära skammen för, att vi alla ska hjälpas åt att göra världen ytterst besvärlig för pedofilernas framfart, att vi också ska veta att dessa individer drivs av en maktkänsla, som dom utövar på barn, eftersom dom själva är små och eländiga varelser.. I mitt inlägg ” I dag röd i morgon död” har jag skrivit ett inlägg om medias betydelse i detta ämne.
20012 har tiden stannat?
Ja man kan bara undra, fortfarande finns det människor, som tycker man ska behålla övergrepp inom familjen , absolut inte tala med någon, bara tiga ihjäl en otrevlig episod. Jag har själv fått erfara detta, och jag måste bara fråga, fattar dom inte att man bara skuldbelägger barnen ännu mera, förövaren går fri, och kan fortsätta sina härjningar, och barnen fortsätter leva i en skamfylld tillvaro.
Jag har varit ute på en en del föreläsningar, där jag berättat om hur jag, med min bakgrund, tacklat mitt liv. Jag har fått mycket respons, och några har vågat berätta om sitt livs största hemligheter. Ja, det har varit vuxna, som har samma bagage som jag , som aldrig vågat dela, och knappast förstått den ångest dom burit med sig hela livet. Man har nästan kunnat ta på deras känslor, när dom fått träffa människor med samma upplevelser. Denna stora känsla som säger, du är inte ensam, det var inte ditt fel, inte din skam, tillsammans ska vi kämpa för att vi inte bli fler.
Den glädjen ger mig styrka, men i och med att jag inte är anonym längre, har jag verkligen börjat få se den bistra verkligheten, av att öppet tala om detta. Några anonyma avskyvärda mail, som inte skrädde med orden, det bästa som dom skrev, var väl att jag förstörde för män som tyckte om små barn.
Ja ni små äckliga peddon, gör jag det, så når jag mitt mål.
Min bok är sen länge färdig, jag är nu inne på min andra. Jag kämpar för min styrka, att kunna ta emot allt, när den kommer ut. Jag har inte den styrkan, inte ännu, men får hjälp med att fånga den, för ibland känns det som man balanserar på en lina, den svajar till, och man är mycket nära att falla.
TELEFONEN RINGDE OCH MITT HJÄRTA NÄSTAN STANNADE
Ja så kändes det för några dagar sen, när jag fick telefonsamtalet om att Göran var död. Vi har varit gifta en längre tid, men separerade på grund av att han trivdes med att arbeta i Saudi-Arabien.
Jag var med honom en tid, och då bodde vi på en camp i Jedda. Det fanns många nationaliteter där, men mest Amerikaner, många trevliga människor , men vi kvinnor hade det inte så lätt, eftersom vi aldrig kunde lämna vårt område, om vi inte hade en man i sällskap.Det var absolut otänkbart att vi kvinnor fick köra bil, ville vi bada ute, fick vi åka till ett område som hade stängsel, dessutom var vår klädsel starkt begränsad, aldrig bara armar, alltid långa kjolar, när vi vistades utanför området. Jag stannade kvar ett halvår , men sen insåg jag, att detta var inte mitt liv. Barnen och jag åkte hem, jag fortsatte med mitt liv och mina drömmar. Göran stannade kvar ,och vi träffades ibland när han kom hem på standby, vi var gifta på papper ganska många år, men sen ville jag gå vidare. Göran var en äventyrare, han har arbetat över hela världen, jobbat som soldat, i Kongo, och Röda Korsare i Biafra, vi hade ett otroligt passionerat förhållande, det som inte var så bra,var att han var mycket svartsjuk, men vi hade många fina stunder,bl.a på våra resor jorden runt.
Vi har alltid förblivit vänner, vi har kunnat delat allt, vi pratade under hans sista dagar, han hade drabbats av en stroke, han lovade mej, komma hit för lite omväxling, han hade kvar lite förlamning i ena sidan, han hade kunnat bli bra, men ändå svalde han all medicin han hade, avslutade sitt liv. Han orkade inte ta, att han inte var som förr, och jag känner mig så arg och ledsen, mitt liv har stannat upp, mitt hjärta flög iväg, så jag måste till sjukhus, all min ork har bara försvunnit, men jag vet att jag kommer igen, men jag ville bara fråga honom varför, det hade ju blivit ett äventyr för honom att komma igen.
Men ändå, du är en bit av mitt liv, en del av min story, du har alltid funnits för mej, och jag för dej. Nu har du gjort mej så illa, hade du förstått det, hoppas jag du låtit bli. Men ett vet jag säkert, jag kommer att förlåta dej, enbart för att du var du.
En pedofil på min gård.
Det bor en pedofil, där jag bor. Bara några portar härifrån, hans namn är Roger. 2011 blev han dömd till fem år av Tingsrätten, efter överklagande hos Hovrätten fick han straffreducering till fyra år och sex månader.
Orsaken till straffreduceringen var, att han lider av en hjärtsjukdom ,och att ett av barnen hade fyllt femton år. Domen i sin helhet gäller övergrepp på sex pojkar.
Hovrättens dom kom i februari 2011, OCH NU HÖR OCH HÄPNA. Roger är fortfarande kvar i sin lägenhet, han var inte sjukare än att han i sommras var ute på gården, där han sprang runt o kramade småbarn och satt o fikade med oss, som då var ovetande om, att han var dömd pedofil. Vi fick även se att tre småpojkar från ett annat område besökte honom.
Rogers bakgrund är att han i största delen i sitt liv arbetat som fritidsledare på olika ungdomshus. Han har alltid presenterat sig själv, som en vän och förebild för alla barn.Han kallar sig också för ”låtsasmorfar”.Roger fyller 72 år i år.
Jag är arg och ledsen. Detta är en skymf mot alla utsatta barn, ja även alla barn på vår gård. Jag har ringt till både Hovrätt och Kriminalvården, och frågat hur detta är möjligt, jag har inte fått något vettigt svar. Kriminalvården hade fått hans domar, och sa att placeringen av honom kunnde ta ca 50 dgr. Detta var i Dec. i övrigt fick dom inte säga något, det var sekretessbelagt.Polisen som som hade hand om utredningen, var ytterligt förvånad över att han inte börjat avtjäna sitt straff ännu, men det låg inte längre på deras bord.
Sverige måste vara pedofilernas paradis, eftersom dom tydligen ligger så långt nere på listan, för hur myndigheterna reagerar. Nu har det snart gått ett år sen sista domen. Vanligtvis brukar brottslingar som har längre straff att vänta, sitta häktade i väntan på dom, så är det inte i det här fallet. VARFÖR??
Ett brev till min syster.
Du ska veta att jag tragglat med det här brevet länge nu, faktiskt ett par år, jag ville ju det skulle bli så fint som möjligt eftersom, jag, trots att jag aldrig fick träffa Dej i fysisk bemärkelse, fick lära känna Dej, genom Dina underbara dagböcker.Jag blev så glad när Din mamma gav mej dom. Vare sig Din mamma eller vår pappa hade orkat läsa dom, så Dina hemlisar finns väl bevarade hos mig. Tack vare Ditt öppna och fina sätt att skriva fick jag ta del av Ditt liv.
Jag ska villigt erkänna, att ibland blev jag lite avundsjuk på Ditt liv, men det förtog inte glädjen, att få veta, vem Du var .Jag har fått veta många av Dina tokroliga påhitt, dina drömmar och kärlekar, både besvarade och obesvarade. Du var en tjej som älskade att gå Din egen väg, utan att trampa på någon, Du älskade att resa, träffa människor, ja Du älskade nog det mesta i livet .Jag fick också veta, att Du visste, att jag fanns, dessutom visste Du mitt förnamn, och jag, som inte ens hade en aning om att Du fanns.
Jag ville så gärna att Du hade fått veta hur stor betydelse Dina dagböcker hade för mig, och ännu har. Dom bidrog mycket till, att jag fick förmågan till att stärka min egen plattform i livet. Jag har sett, att i mångt och mycket var våra tankar så lika, och det är så fint att känna sig så nära någon.
DRÖMMEN – VERKLIGHETEN
Det var i ganska unga år, som jag fick veta att jag var adopterad. Jag minns att det var konstigt att få veta, att jag hade en ”riktig” mamma och pappa därute någonstans, men på samma gång gav det mej ett hopp, så jag bestämde mig ganska snart, att jag till varje pris skulle leta upp dom. Jag dagdrömde om, hur vårt möte skulle se ut, att bara jag träffade dom, då skulle allt bli bra. Tusentals orsaker för att dom inte hade behållit mig kom jag på. Antingen var dom fattiga eller sjuka, men den bästa tanken var nog, att någon hade tvingat dom, att inte behålla mig. Dom fick också en uppburen plats i mitt andra land, där kärleken bara flödade och alla var lyckliga.
Det dröjde många, många år tills jag fann dom, dels fick jag inget veta om namn eller liknande, mina adoptivföräldrar ville då rakt inte tala om något, och i alla myndighetspapper var det hemligstämplat. Jag gav upp massor med gånger, men en dag fick jag av en slump en ledtråd, och sen, bara rullade det på.
Ja, mitt möte med mamma, har jag tidigare skrivit om, och jag var inte ett dugg förberedd på vad jag i verkligheten skulle känna. Kvinnan jag mötte var ju en total främling, dom känslor jag drömt om infann sig aldrig, där stod hon, min mamma, och jag kände absolut ingenting, dessutom var hon vare sig sjuk eller fattig och ingen hade tvingat henne till någonting.
Pappa träffade jag något år senare, det blev ju lite lättare, på så sätt att jag visste att jag kanske skulle tänka likadant, men där blev det ju lite annorlunda, jag hamnade ju i hans stora sorg, men när jag såg honom, att jag var så lik honom var inte han så främmande.
Jag lärde mig aldrig att känna ett barns kärlek till någon av dom, dels var jag ju vuxen och dom var ju faktiskt främlingar, däremot kom jag att hysa en vänskap till min pappa, som varade hans liv ut. Pappa var nitton år när jag föddes, min mamma var trettiotre och hade flera barn, så deras situation var väl inte helt lätt. Pappa sa själv att han var en omogenkille på den tiden.
Jag känner absolut ingen ilska eller bitterhet mot någon av dom, jag känner tacksamhet för dom drömmar jag haft om vårt möte, dom hjälpte mig på vägen, när jag som bäst behövde det i mitt andra land.
PRINSESSAN BARBIS 