Min pappa, Edith och jag.
Det var en sorgsen tid då jag helt plötsligt dök upp. Många fina tankar går fortfarande till Edith, då hon trots sin stora sorg hälsade mig varmt välkommen. Det måste varit svårt för henne att se en kopia av sin egen döda dotter stå där i dörren.
Jag blev själv så ställd, när jag såg deras svarta kläder, och när dom berättade att dom var på väg till graven. Jag vet att jag tänkte på att vända mig om, och bara rusa därifrån, men jag stod alldeles still av förundran, att se en man, som jag var så otroligt lik.
Någon hissnande känsla av att äntligen träffat sin pappa infann sig inte, han var ju en främmande man, som jag aldrig träffat, men för mig, som aldrig varit lik någon, infann sig någon slags trygghet med det. Jag tackade ja till att stanna där över helgen, och det blev i mångt och mycket en fin helg.
Deras lägenhet var stor, och i varje rum fanns foton av Christina. Glada, leende bilder av en tjej, som var min syster, endast två år yngre än jag, som bara inte fanns mer. Edith och pappa berättade massor om henne, och jag älskade att lyssna.
Fram kom bilden av en glad sprallig tjej, som älskade livet. Christina älskade att resa, hon studerade, samtidigt som hon jobbade extra i en skoaffär.
Det blev så att jag träffade pappa och Edith under åren som följde, och en dag gav dom mej den finaste gåvan dom kunnat ge mig, det var Chrisinas dagböcker, från det hon var tio år fram till sin död tjugofem år gammal. Jag fick chansen lära känna hennes liv, och tankar occh dagböckerna ligger fortfarande i tryggt förvar, här hos mej.
Min biologiska pappa, en man från Paris.
Ja, så träffade jag honom, den man som var min biologiska pappa. Efter mycket sökande åkte jag till den stad i Sverige där han fanns, jag glömmer aldrig den dagen då jag ringde på hans dörr, jag möttes av två svartklädda människor som var på väg ut. Det visade sig vara min pappa och hans fru Edith, som var på väg ut, och som dom berättade, på väg till sin dotters grav,att hennes namn var Christina,och hon hade insjuknat på en semester i Spanien, ett blodkärl i hennes hjärna hade gått sönder, och hennes liv slutade på ett operationsbord.
Jag beundrade Edith, hur hon tog emot mig, för det visade sig att Christina och jag var så lika ungefär som tvillingsystrar, och en kopia av vår pappa. Det måste ha gjort ont för henne, men hon visste, och hade alltid gjort det, att jag fanns.
Edith berättade senare att dom sökt efter mig, men aldrig fått veta något och jag blev lite glad att dom hade försökt.
MIN RÖST HAR INTE TYSTNAT!
Nej den finns kvar, starkare än någonsin, visst har jag levt i skuggan av en pedofil
men nu får dom leva i min skugga, jag ska fortsätta berätta för att visa hur små
människor dom är, avskum, som jag med glädje skulle förinta.
Jag är en vinnare, jag ser dom i all dess ynkedom, men mitt liv är mitt eget och
mina ord kommer från mitt hjärta.
Prinsessans varmaste tack till HEMIMAMMA
Tack vare dej, är min blogg nu i elvte timmen flyttad till Worldpress, du tog dej tid..nästan en hel natt, att hjälpa mej
Ditt blixtrande humör och nya infallsvinklar, gjorde att jag fick en starkt förnyad blogg, med en design som jag är mycket glad över.
Min favoritlåt av Frank o Nancy Sinatra, ersattes av en modernare variant av Jessica , som jag glatt sjunger med i..och själv är jag still going….mina stövlar för mej bara framåt.
Nya adr är htt://prinsessanbarbis@worldpress.com
Hej Världen!!! Ja må jag leva!!!
Blixt och dunder, nu är jag har… Back at last!! vad mer behövs sägas än att illustrera vem som hamnat här och kommer att göra obygden osäker…
Jag tycker man måste välja
Bästa du, jag väljer att reblogga dej, eftersom jag vill du ska förstå.
Jag tror inte på gud. Jag tror inte att han offrade sin enfödde son för att rädda världen…i så fall misslyckades han totalt, dessutom har han ju haft ett antal år på sig…men vad har hänt ??
Min mormor som jag älskade, lärde mig Gud som haver barnen kär, jag bara älskade dom orden, dom slutade med, den gud älskar lyckan får.
Du ska veta att jag upprepade dom orden , som ett mantra medan övergreppen skedde, men han älskade tydligen inte mej.
Jag tycker fortfarande om orden, eftersom mormor sagt att det var så. Hon trodde, och jag vet att du också gör så. Jag respekterar din tro, och dom inläggen, som du beskrev, att du vill kämpa för det.
Jag önskade att du hade följt din uppmaning, vad det gäller kyrkan, jag respekterar, att du ville ,kämpa för din tro.
Du har skrivit så många bra inlägg, både ris o ros till din kyrka, fortsätt med det, fortsätt med din kamp för vad du tror på.
Lägg inte av det du påbörjade med, tror kungen förgör sig själv, men vi dom tysta barnen behöver din hjälp.
En varm kram från Barbara
Lite skönt att se
Blir glad över varje pedofil som åker fast!!
I need help!
Snälla ni som vill läsa hos mig, please lägg in adr. mycket lättare för mig att få med allt!
Kram från kvinnan som är lite coco vad gäller teknik bl. a.
Det är så mycket sorg här.
Men vet ni vad?? Jag tror att det kommer att föra´oss vidare, dessutom kanske en större blogg, ok det är mycket pyssel, men jag tror på allas styrka.
Kvinnor kan också vara pedofiler
Ja rebloggar ett bra inlägg.
Jag såg ett ljus
Jag såg ett ljus, jag ville in där
i det ljuset vill jag bo
Det är så mörkt här
med all min oro
men jag ska bort det är min tro.
Dessa lite barnsliga rader hittade jag i min dagbok, som jag skrev när jag var 15 år, lite skönt att veta att jag tog mig bort från det mörkaste
Prinsessan skulle giftas bort.
Ja, och det ståndsmässigt.Jag vet inte så noga, men jag var väl ca 15 år när detta kom på tal. Det var min sk. mammas planer.
Jag fick ju gubevars inte gifta ner??? mig,så hon hade noga utvalt en lämplig kommande man. I skrivandets stund kallar jag honom Hecktor.
Hecktor var en liten man, ganska lik Woody Allen ( förlåt Woody) dessutom hade han jättestora öron, och hans paradnummer var att vifta på dom.Men han var ju rik..han och hans familj, var rika som troll, dessutom var han femton år äldre än jag var, och detta tyckte nog min sk. mamma var otroligt bra. Familjen kom på besök, då togs jag fram till middagarna, och Hecktor stirrade på mig med våta grumliga ögon.
Giftemål skulle ju inte ske tidigare än vad som ansågs passande, tack o lov för våra lagar, så jag hann ju både rymma och slita mig loss från familjen.
Hecktor den stackaren har jag på avstånd följt, han fick leva sitt liv bland fasadmänniskorna, blev politiker på riksnivå, gifte sig ett antal ggr. och nu är han död.
Så är det, men så ska det inte förbli !!
Jag behöver knappast tillägga någonting här.
Jag säger bara frysta mazariner !!!
Jag är bland många andra, den som vill gå ner några kilo, närmare bestämt 8.
Det går i huvudsak ganska bra, inga kolhydrater här nej.
Men ibland sätter det outhärdiga sötsuget in, halleluja ,finns ingen återvändo, inte ens en pistolbeväpnad man kan hejda mig, och då ni, frysen öppnas och en djuptfryst mazarin åker fram.
Men här , tinas ingenting, nähä börjar bara slicka lite grand, den tinar ju efterhand, men varar mycket lääängre. Men kom ihåg, ha inte för många sådana i frysen, risken blir större att det stora vansinnet slår ut.
PS. Dammsugare och vaniljhjärtan går också bra!!!
Undrar just ,hur många mammor som hon?
Min första tanke, visste hon vad som hände, redan när det pågick ? Blundade hon, eftersom hon ville ha berömmelse genom sin son? Till henne och min mamma vill jag bara tala om, att jag känner förakt!
Stockholm på den soliga sidan.
I går gick Janne och jag på promenad, vi tog tuben till Slussen och väl där, när vi kom ut på det lilla torget, där stånden prunkade av alla blommor i olika färger, och utsikten över kajen, vattnet och alla båtar,nästan bländade mig, då fick jag en lyckokänsla av att jag fanns där.
Vårt mål var Djurgården,så vi gick vidare längs vattnet. Massor av människor med sommarglada ansikten, firade den vackra dagen.
När vi väl kom fram till Strandvägen, som är en oerhört vacker gata, med vackra hus, träd och nästan inramad av vatten, ja då kan man verkligen känna att sommaren är nära. På kajen finns massor med små krogar, korv o glassstånd, man kan hyra cyckel eller varför inte en solstol.
Ja solstolar fanns i massor, dom gick inte av för hackor, en del var stora som en dubbelsäng , andra lite mindre ,och dessutom dom som var av den vanliga sorten.Nästan alla var upptagna av soldyrkande glada människor,krogarna fulla av folk, men vi fick en plats för oss,och efter en underbar sallad av räkor, avokado, ost och härliga grönsaker, fortsatte vi för att nå målet.
Väl framme, tittade vi in på Grönan, ville ju testa nya berg o dalbanan,den var hissnande och rolig,efter det lite pilkastning och en glass.
Det hade varit en ganska lång promenad, så Djurgårdsfärgan fick bli vår transport hem. Den lägger till vid Slussen, och väl framme är det nära tuben, och där vid ingången stod en man. Det syntes i hans ansikte att hans år i livet, inte hade varit så snälla mot honom ,han sållde en tidning ”Situation Stockholm”. Den handlar om hemlösa, och säljs även av dom.Jag pratade lite med honom, när jag inhandlade hans tidning, han tyckte också det var skönt med värmen, och att nätterna var mindre kyliga. Hans dag och min dag, en kontrast som inte skulle finnas i vårt sk. välfärdsland
Samtal mellan Barbis och en spegel
Ja och det var helt underbart, den sa ”men Barbis du är ju faktiskt ännu gångbar på den öppna marknaden”
Oj vad jag sög åt mig, så nu är jag strax på väg till en loppis i Gamla Stan
Prinsessor kan också vara skitstövlar
I dag fick jag en fråga av en av mina vänner, som inte har varit insatt i min barndom så länge , och den löd ”men Barbara hur har dina förhållande varit”. Naturligtvis förstod jag att han menade mina relationer till män, ja ja, det var i pluralis, men faktiskt inte en hel arme, snarare antalet i ett fotbollslag, hm, kanske inte en katastrof men nära nog.
Efter mitt uträde ur den sk. familjen, var jag blyg, men förstod att jag var ganska poppis hos killar…jag spelade med och lekte tills jag träffade mina första tre söners pappa, oj jag blev sanslöst förälskad….han var glad, hade humor och ansvar, jag kände mig trygg.
När han förolyckades, ja visst stog världen stilla, jag vet inte, men jag flydde nog från alla känslor, det var jag ju van vid.
Tog ungarna och började jobba som reseledare (se tidigare inlägg om du vill) Jag vet inte om jag sörjde, men vet att jag kände en stor tomhet, och den var jag ju van vid, hade ju alltid känslan att vara övergiven, eftersom min biologiska mamma hade skänkt bort mig.
Åren som följde,hade jag fullt upp med barn och jobb, var alltid noga med att barnen inte skulle få en kvinnosyn, som min sk. pappa haft.
Barnen blev stora, jag var fortfarande ung,och träffade killar, jag var nog kär i förälskelsen, när man bara vimsade runt i ett lyckligt töcken.
När jag började känna mig trygg, ifrågasatte jag det, trygghet för mig var inte möjligt, då stack jag, ingen förklaring, eftersom jag inte hade den själv.
Männen i mitt liv har varit vanliga helt ok, en o annan skitstövel har jag väl träffat på, men jag har nog varit den största, inte på grund av elakhet, utan att min förmåga att tro, att jag inte hade förmågan, och inte var värd att älskas, detta är ingen ursäkt, bara en förklaring.
Världsförälder
Ja, jag är det, en hundring i månaden, jag skulle gärna avsätta en hundring till, som skulle gå till fattiga barn, som vårt sk.moderna samhälle, här i vårt land, tydligen har glömt.
I DAG RÖD I MORGON DÖD
Ja det är ett gammalt talesätt som håller, jag tänker närmast på tv nyheter, i går var det Patrik och hans upplevelser, idag prinsbröllop, tidningar skriver , dels om Parik men även om friidrottslandslagets ,som är djupt chockade, det är helt ok. Det är bl a tidningars och övrig medias uppgift att förmedla just nyheter.
Att pedofiler härjar och förstör barns uppväxt, och i många fall hela deras liv, det är då rakt ingen nyhet, men lite känner jag, att för en del, är det just det.Det tycker jag är lite skrämmande och konstigt.
Min personliga tanke , och även vetskap är att människor kanske inte orkar, eller vill se följderna efter pedofilers härjningar, vissa tycker det är äckligt, det tillhör inte deras liv, och då är den enklaste vägen att ta avstånd, även mot dom drabbade.
Vi som är drabbade, vågar inte tala, vi vill ju inte liknas vid någon pestsmittad varelse, nej skammen bidrar till att många av oss har varit tysta alltför länge, och många har förblivit tysta.
Pedofilerna vet, och har alltid gjort det, att dom lätt kan få ett barn att vara tyst, dom väljer ju inte bara en miljö att härja i, nix dom finns överallt, även i dom miljöer som anses trygga.
Varför jag väljer att reblogga på Kjell-Åkes inlägg, är att han är en av dom som vågat göra sin röst hörd, och det i många år.Han har kämpat mot lagar, som skrivits för att inte människor ska förtalas, gäller dom lagarna även för sanningar??? Förtal är ju att hitta på saker om andra.
Vissa säger ju också idag, att Patriks sanning är ett PR jippo för att få sälja sin bok, och det anser jag , att det är den moderna tidens sätt, att sätta ännu en stämpel på oss , att vi inte finns, att vi bara hittar på, det är för jobbigt att vi finns , och dessutom bidrar vi ju till att fasader faller samman.
Glädjande nog har Patriks röst ett par dagar hörts, och varit röd, men trots det tror jag att just vi ”vanliga” utsatta måste jobba på att göra oss hörda, ännu mer, vi skriver inte enbart för vår egen skull, bara för att ”skriva” av oss, vi skriver för alla tysta barn, för att alla ska lära sig se, och för att vi inte vill att ett enda barn ska behöva uppleva det vi har gjort. Våra röster skall alltid vara röda, aldrig någonsin döda
Det betyder mycket Patrik
Det betyder mycket när en känd person stiger fram och berättar. Han visar verkligen mod, jag hoppas innerligt ,att inte bara idrottsrörelsen, utan även samtliga föreningar, där barn och ungdomar finns, nu lär sig se ,självklart även kolla personer som är inblandade, ledare mm. Men många kommer ändå slinka genom nätet, barn pratar inte, det är inte så många som har betäckningen pedofil i sina papper, men det är en bra början, att sålla dom som har det.
Men dom flesta pedofilerna går länge anonyma i barnens värld, den skadegörelsen dom hinner göra är fruktansvärd, så än en gång VI MÅSTE LÄRA OSS SE, det är inte alltid lätt, man måste också veta att dom finns, som blivit oskyldigt misstänkta ,man kan inte börja en hetsjakt på alla ledare eller personer som har med barn att göra, men man kan vara observant på förändringar hos barn i skolan och hemmet, men tråkigt nog finns dom anonyma nätslinkarna även i dom miljöerna, det är det som gör det så svårt
Men ändå jag tror vi utsatta har fått ett hopp, inte bara genom Patrik, utan med vetskapen om att vi blir fler och fler, som lär oss se, men visst är han modig vår Patrik
Min finaste kaffemugg och jag
Den har varit med länge nu, färgen har bleknat lite, ja den är faktiskt handmålad, med vackra blommor o hjärtan, lite kantstött på ena sidan, men den är fullt användbar
Jag använder den dagligen, kaffet smakar alltid bäst ur den muggen, men ibland när gäster kommer intågande, som förväntar sig ett vackert dukat bord, med muggar av samma färg, ja då åker den in i skåpet .Lite trist ,men det händer inte så ofta, eftersom mina nära o käraste vänner inte förväntar sig det bordet, nä dom trivs bäst när dom själva kan välja mugg ur skåpet.
Tack Kjell-Åke för att du kämpar
Jag följer dej, läser och ser filmerna. Det gör ont, och inte många ord kan förklara den känsla av uppgivenhet jag känner, eftersom jag vet att just nu, när jag sitter och skriver, plågas barn av dessa pedofiler. Deras makt som inte ett barn kan bryta, utan vi som vuxna måste lära oss se. Barnen finns inte bara långt bort i andra länder, dom finns här, många gånger mycket närmare än vi anar, därför är det viktigt att lära sig se.
17 förlorade år ?? En tänkande Barbis
Efter att ha kommit bort från från familjen ,suddade jag bort åren, dom fanns bara inte, dessutom hade jag långt tidigare bestämt att jag inte skulle bli som dom, inte ens i närheten.
Det gick ju bra ett tag , jag mådde naturligtvis inte så bra, trots att jag bestämt att inga spår skulle finnas,självklart poppade tankar upp lite då och då, tills den dagen den totala minnesförlusten kom.
Jag tillfrisknade från den, det första jag minns var att jag suttit på ett tåg…..och sedan började mer o mer minnen dyka upp, inte så mycket dom gamla, utan mer av det liv jag hade just då.
Det var en ganska lång tid efter denna händelsen, minnets stora flodvåg kom, just då fick jag en känsla av att dom sjutton åren, dunkade mig i huvudet, och jag hade absolut inget att skydda mej med, skammen, förnedringen och hatet, blev mina följeslagare. Hela min värld, allt inuti mej var kaos…fortfarande spelade jag den glada Barbis, och det var ju egentligen inte någon, som jag hade släppt så nära, att dom kunde se.
I det skedet av mitt liv, tyckte jag att dom sjutton åren var förlorade, eller helt enkelt stulna.
I dag vet jag, att det var, och är mina år, dom var hemska, dom var grymma,och jag hade inte förmågan att, som barn ta mig ur.
Den dagen jag inte steg in i deras bil, började jag själv styra mitt liv, ok, jag hade en taskig grund att stå på, men den grunden kan inte rättfärdiga, att jag inte skulle försöka ta vara på mitt liv ,skapa glada minnen för mej o mina nära, visa empati för dom som behöver det, och kunna hjälpa till.
Jag har gjort missar, inte alltid varit snäll, men jag kan säga förlåt. Har jag en själ, ja då vet jag att den inte är vit, men den är nog inte heller svart, jag tror jag hamnar på en gråaktig skala, jobbar på att den ska behålla den färgen, eller varför inte lite mer åt det ljusare hållet.
PRINSESSAN BARBIS 